Livet händer även i mellanrummen

Det finns ett begrepp i Alexandertekniken som kallas endgaining. Enkelt förklarat, fokus på resultatet utan tanke på hur vi ska uppnå det. Till exempel om vi ska städa huset. Målet är att huset ska bli rent och prydligt så att vi sen kan slappna av och göra något annat. Hur vi gör när vi rör oss mot målet är inte viktigt och blir bara något av en transportsträcka. Så mitt i dammandet och gnoendet och dammsugandet är det mycket möjligt att vi spänner käken och nacken och har en slags ”jag ska bara klara av det här”-attityd i hela kroppen. När vi väl är klara så har vi förmodligen använt alldeles för mycket energi för de olika arbetsmomenten och kanske vi också känner av en värk i ländryggen och nacken. Detta i sin tur kanske skapar mer ovilja än nödvändigt mot att städa eftersom erfarenheten säger att ”när jag städar får jag så ont i ryggen och nacken.”

Häromdagen började jag fundera på hur denna endgaining är så djupt inrotad i vårt sätt att leva. Hur allting hela tiden handlar om mål och resultat på alla nivåer i samhället.

För min del blev detta så tydligt häromdagen. Vår familj har flyttat till landet 1,5 mil utanför stan och det blir väldigt mycket bilresande. Eftersom jag vill begränsa bilanvändandet har jag börjat åka buss och här på landsbygden utanför Härnösand kryllar det inte precis av bussar. Detta kräver naturligtvis planering, och även utrymme för den tid det tar att resa. I min dotters ord ”bussen åker ju igenom hela himla Västernorrland innan man är framme!”

I mitt fall är det 25 minuters promenad till busshållplatsen och en halvtimmes bussfärd för en resa som med bil skulle tagit knappt 15 minuter. Så häromdagen på min resa in till stan började jag fundera på hur jag ser på resandet. Att det är lätt att tänka att jag förlorar 45 minuter genom att åka buss istället för att tänka att själva resandet också är del av livet – Livet händer även i mellanrummen. Jag började njuta av promenaden och blev nyfiken på det jag såg genom bussfönstret och tjuvlyssnade på samtalet mellan busschauffören och en passagerare som verkade se det som en möjlighet till social interaktion att åka buss – ett tillfälle att sätta sig längst fram med chauffören och slänga lite käft!

Det fick mig att tänka på hur vi överhuvudtaget reser. När vi flyger gör vi det för att minimera tiden det tar att ta sig till ett ställe, naturligtvis för att vi kanske har begränsat med ledig tid och vill optimera vår tid på vårt valda resmål. Men det är ju lite som med städningen – resan är tråkig och lång för att vi hela tiden tänker på målet och resultatet!

För att vi ska låta bli att flyga så mycket är en av lösningarna att utveckla snabbtåg så att vi ändå ska kunna ta oss så fort fram till destinationen som möjligt. Men tänk om vi tänker helt fel? Tänk om det istället handlar om att omvärdera vår tid? Att även i resandet mellan olika platser händer livet. Och att det är i dessa gratis  mellanrum i vår tid som vi får lyxen och möjligheten att stanna upp och vara i oss själva. Tid för funderingar. Tid för reflektion. Den yttre omställningen till ett mer fossilfritt samhälle börjar kanske med en inre omställning och en annan syn på värdet av tid och vilken sorts aktiviteter som tillåts ta tid och vilken sort som inte får ta tid.

Tack för din tid /Marja