Livslektioner från en hund

Det här året, och framför allt det här halvåret, har inneburit stora förändringar för mig själv och min familj. Husflytt, generationsboende med mina föräldrar, skolbyte för två av barnen och ett utforskande för oss i vad det innebär att leva ett mer omställt liv.

En annan väldigt stor omställning är, och det vet nog alla som följer mig på olika sociala medier, att vi skaffat hund! En glad, studsig, energisk, välvillig och lekfull Engelsk Springer Spaniel.

Tack vare detta har jag och flera andra i familjen kommit ut på promenader alla dagar och i alla väder. När man bor mer eller mindre mitt i skogen så går dessutom promenaderna, eller äventyren, att varieras i det oändliga.

När jag började våga släppa Leo fri på våra promenader så insåg jag att det han tyckte var roligast var att göra avstickare från vår otrafikerade skogsväg – rakt in bland granarna. Och ganska snart började jag följa med. Snart efter det blev det jag som initierade äventyren och vi har tillsammans hittat flera nya svampställen, potentiella hjortronmyrar, orörda Tolkien-skogar och höga platåer med utsikt över nejden.

Jag har alltid när jag gått ut haft en hyfsat klar idé om vartåt jag ska gå även när jag går rakt ut i skogen och jag har oftast följt den planen. Men på sistone har jag noterat en förändring i mitt sätt att tänka när jag ger mig ut i skogen. Det är som om mina steg och stunder i naturen blir en hel radda av ”nu” som jag befinner mig i. Jag märker att jag värjer mig mentalt för förutbestämda steg och att ens planera fem meter i förväg. Jag har börjat ge mig själv total frihet att byta riktning, att stanna upp eller att gå tillbaka helt beroende på vad som för tillfället pockar på min uppmärksamhet eller är intressant. Faktiskt precis på det sättet som Leo rör sig, förutom att för honom är det nosen som styr hans steg.

Jag har skrivit om detta förut i relation till Alexanderlektioner, nämligen att hela tiden ge sig själv chansen att trycka på refresh-knappen. Att när man kommer ihåg det påminna sig själv att man alltid har möjlighet och tillåtelse att stanna upp, att välja något nytt och till och med att gå bakåt om det är det som verkar mest intressant!

För mig har det här sättet att röra mig i skogen ytterligare förhöjt min förståelse för hur detta med att stanna upp och välja nytt verkligen är en omskolning av hjärnan. Vi är så stöpta i vårt samhälle att rörelse och utveckling alltid ska handla om framåt och uppåt. Till den grad att vi hellre ”gör något – vadsomhelst!!” än att vi vågar stanna upp och vänta av rädsla för att verka saktmodiga, bakåtsträvande eller till och med dumma!

Men om vi på riktigt står i oss själva. Utan en idé om vartåt vi borde gå. Då är vi faktiskt både mer stabila och mer flexibla – med rörelse både framåt, bakåt, sidledes, uppåt eller neråt tillgängliga för oss.

Jag får tacka Leo the dog för nya livslektioner 🙂