Om mig, Marja

Jag heter Marja Bennett och jag har nog hela mitt vuxna liv letat efter det som är genuint, äkta och sant för. Jag minns tillfällen i mitt liv som barn och tonåring där jag vidrörde det där vibrerande tillståndet när man vet att man har tagit del av någonting större än en själv. Oavsett om det gällde musik, litteratur, olika träningsformer (dans, simning) eller samtal med vänner så hade jag stunder när jag kände att HÄR finns det något. Något mer än bara det ytligt uppenbara. Något som öppnade nya rum i min kropp och min själ.

För mig var som sagt musiken en av de vägar där jag hittade det här flödet och jag valde den vägen via folkhögskola och sedan vidare till en musiklärarutbildning på Musikhögskolan i Stockholm. 

Mitt huvudinstrument var sång, och min första termin på Musikhögskolan blev en lång radda av upplevda misslyckanden. Jag trivdes inte så bra i klassen och sången blev laddad med prestationsångest som tog sig uttryck i spänd nacke, spända käkar och ryggont. Det gick till slut så långt att jag inte kunde få ut något av sångundervisningen längre. 

Mina problem förde mig in på en jakt efter lösningar. Jag provade allt som skulle kunna hjälpa mig att komma till rätta med mina spänningar – både konventionell skolmedicin, olika sorters massage, naprapati och också en hel del av det som på 90-talet gick under beteckningen New Age och som numer kallas komplementära metoder. Jag fick mängder av råd, behandlingar och träningsprogram som gick ut på att slappna av, massera och stretcha. Det märkliga var att inget hjälpte! Det kändes snarare som om jag förvärrade situationen och som om de råd som skulle hjälpa mig snarare lade på ett lager av ytterligare spänningar. Det kändes som om jag kom längre och längre från lösningen. Längre och längre från den där känslan av det genuina, äkta och sanna som hela tiden fanns där som en ledstjärna. I min essens VISSTE jag på något sätt att det ska inte behöva vara såhär krångligt!

I den här vevan fick jag höra talas om Alexandertekniken. Det krävdes en del research för att få reda på mer men det jag hörde om det tilltalade mig. I julklapp efter min första termin på musikhögskolan fick jag en bok om Alexanderteknik, och när jag började läsa den var det som att hitta hem. Det var en så stark aha-upplevelse att jag bestämde mig mer eller mindre på en gång att jag skulle hoppa av min utbildning och satsa på Alexanderteknik. Alltså inte bara som en lösning på mina problem för att kunna fortsätta sjunga, utan som en karriär – jag ville bli Alexandertekniklärare!

Mitt första möte med en Alexanderlärare stärkte min övertygelse ytterligare! Istället för råd om att stärka muskler, ”slappna av” eller stretcha sa min lärare att jag skulle ”lämna mig själv i fred”. Tillsammans med honom påbörjade jag resan att skala av och ta bort det som är i vägen istället för att lägga till ännu ett lager av instruktioner som jag i mitt tillstånd ändå inte skulle kunna ta till mig. Det här sättet att tänka resonerade djupt i mig och jag kände igen den där känslan av att vara någonting stort på spåren. En möjlighet av avtäcka, och kliva ut till fullo i hela mig

Förutom den – som jag upplevde den – mirakulösa hjälp jag fick med min nacke och rygg så märkte jag också en stor förändring i min relation till andra människor och hur jag mådde i övrigt. Den lätthet jag kände i kroppen ”smittade av sig” till mitt sinne och det i kombination med en ökad kontakt och närvaro i mig själv gjorde att jag kände mig både gladare och tryggare än på länge!

Efter de trettio privatlektioner som krävdes sökte jag till en Alexanderlärarutbildning i Brighton, England. Där gick jag sedan den treåriga heltidsutbildning som krävs för att bli Alexanderlärare – tre fantastiska och händelserika år då jag dessutom träffade den man som jag fortfarande lever tillsammans med och som är far till våra tre barn.

I Alexandertekniken har jag hittat den ryggrad och grundpelare som hela tiden hjälper mig att ta mig närmare kärnan i vad det är att vara människa. Jag tror på att all förändring behöver börja inifrån och Alexanderteknikens principer är ett fantastiskt verktyg för att skala av det onödiga och kliva ur vägen för oss själva så att vi alla kan kliva fram och stå till fullo i vår kraft. Något som verkligen behövs på vår jord idag. 

Jag fortsätter att utforska och att tillsammans med mina elever lära mig och att hitta mer av det genuina och sanna som finns hos oss alla. Färdig blir man aldrig, och det är det som är så underbart!

Berätta gärna något om dig! Vad förde dig till Alexandertekniken? Eller är det en helt ny värld?

Med värme,

Marja Bennett