Vältränad? Eller bara stel?

Har den industriella revolution format hur vi ser på rörelse och träning? I sin bok Life on Land beskriver Emilie Conrad en människa på ett gym som tränar med en vikt – han lyfter den med armen samtidigt som han låser resten av kroppen för att kunna separera rörelsen från resten av kroppen. Denna rörelse repeteras sedan 50 gånger.

Emilie Conrad skriver i sin bok att en Aborigin som aldrig upplevt den industriella revolutionen eller arbetat med denna typ av repetitiva rörelser på en fabrik aldrig skulle komma på tanken att röra sig på detta sätt.

Att använda och se på kroppen på detta sätt som om den vore en, förvisso väldig avancerad, men ändå någon slags mekanisk apparat, där man tränar delar var för sig och skaffar reservdelar där det inte fungerar är det dominerande synsättet i vårt samhälle.  Om det har med den industriella revolutionen att göra vet jag inte, men när man tittar på den typ av rörelse vi ägnar oss mest åt och som är mest socialt accepterad så handlar det om ett symmetriskt svingande av armar och ben – till exempel att springa eller träna genom powerwalk, eller styrketräna delar av kroppen samtidigt som vi håller andra delar av kroppen stilla. Spiralrörelser, vågrörelser och andra böljande rörelser är reserverade för konstformer, t ex dans.

Mina funderingar om att röra sig inifrån och ut har blivit ytterligare inspirerade av Emilie Conrads tanke om att vårt ursprungliga sätt att röra oss kommer från att vi är vattendjur som bestigit land och att elementet vatten fortfarande präglar oss. Vi har alla en naturlig vågrörelse i oss – Conrad talar om undulation. Detta är också min erfarenhet – om vi kan låta oss bäras av underlaget och inte hålla fast oss i en idé om symmetri (som egentligen bara handlar om att vi har två armar och två ben) utan släppa greppet om ryggraden och låta den vara rörlig i mitten av vår kropp, då finns så oändligt mycket mer rörelse inifrån och ut än att bara flytta sig själv med hjälp av armar och ben till olika positioner. Där finns ett böljande och en spiralrörelse som när den tillåts, i sin tur skapar en vidare rörelse ut i de yttre musklerna och ut i lemmarna – vi kan röra oss inifrån och ut.

En person som har amputerat sina ben i höftlederna kan lära sig att gå igen med proteser eftersom rörelsen att gå inte kommer från att med stor muskelkraft flytta ett ben i taget framåt, utan från en rotation i ryggraden som kommer från intentionen att röra sig och som sedan fortplantas till benen och skapar gåendet.

Conrad menar att denna typ av vågrörelse inte är praktisk för att ”fetch wood, carry water”, men jag tänker att all rörelse som vi ägnar oss åt kan komma inifrån  från intentionen att göra något. Jag har till exempel ägnat mig åt att skotta snö med tanken att jag rör mig inifrån och ut och att min ryggrad får vara fri och böljande 🙂 Däremot så kommer vi inte åt den här inre rörelsen om vi börjar med att applicera muskelkraft på allt, alltså att forcera. När vi tränar muskelgrupper var för sig och till exempel tänker att för att kunna skotta behöver vi låsa kroppen och bara använda armarna, då kan vi göra det, men vi kör över oss själva på köpet. Tanken kanske är att skydda ryggen, men risken för skador är i längden större eftersom du i din önskan att skydda ryggen stänger av den, och den inre styrkan och kommunikationen blir i sin tur avstängd. Du kan alltså inte aktivera denna inre rörelse genom att muskla dig igenom något, men däremot kan du bjuda upp hela muskelkostymen till dans om du börjar inifrån!

Alexandertekniken är ett fantastiskt hjälpmedel i detta. För först när du kan ge dig själv tryggheten av att du är buren och att du kan lämna dig själv ifred så är det möjligt att väcka upp och lägga märke till de mer subtila rörelserna i kroppen. Det handlar inte om att övervinna dig själv, utan snarare om att släppa taget och nyfiket undra vad mer som finns där. Vi är alla vårt eget universum att utforska och det finns alltid mer att upptäcka.