Vanor som ”räddar liv”

I morse när jag var ute och gick blev jag plötsligt varse ett beteende eller en vana som jag inte noterat förut. Ingenting ovanligt egentligen. Det händer rätt så ofta – speciellt när jag är i en utvecklingsfas, eller som nu när jag går en kurs där varje kurstillfälle har bjudit på nya aha-upplevelser.

Det som var lite ovanligare var min reaktion på att släppa vanan fri.

Det där med att ändra vanor och skaffa nya vanor är något som är ett närvarande ”borde” hos många av oss. Vi har beteenden och ovanor som vi kanske helst skulle slippa, och vi lyckas också ofta med att ändra våra rutiner för att ge utrymme för nya vanor. Det kanske kan handla om att äta bättre, röra sig mer eller kanske sluta röka. Väldigt tydliga mätbara och på sätt och viss yttre beteenden.

De vanor man adresserar inom Alexandertekniken kan verka små och subtila, men de kan ha en enorm effekt på helheten. En sån vana kan vara att spänna nacken och förkorta och dra ihop oss själva. Om vi får syn på den vanan och kan börja låta bli att applicera den så blir den omedelbara upplevelsen ofta en känsla av lätthet. En känsla av att hänga ihop. En känsla av att vara närvarande och ”landad” i sin egen kropp.

Men de här till synes subtila spänningsmönstren har ofta funnits med oss länge och därför blivit så närvarande i oss att de inte går att särskilja från vårt ”själv”. Att släppa en sån vana kan därför kännas både läskigt och skrämmande, samtidigt som det kan kännas befriande och rätt. ”Jag känner inte riktigt igen mig själv” är en vanlig kommentar.

Lite så var min upplevelse i morse.

Kursen som jag går handlar om röst och andning, och det är ett område som är väldigt påverkat av idéer, föreställningar och vanor, och jag brukar ta en runda i det ”träsket lite nu och då och ofta komma ut med en ny insikt.

Den här gången var det extra starkt. Jag märkte hur jag höll i min käke. Inget nytt i det. Men den här gången förstod jag plötsligt att jag hade tillgång till möjligheten att INTE hålla i. Det är inte alltid det är så när man upptäcker en vana eller spänning. Ibland kan det vara så att man får nöja sig med att man upptäckt den och så får man säga ”Hej på dig gamla vana. Där är du igen.” Men den här gången fanns det utrymme för mig att INTE hålla i.

Reaktionen kom direkt och tog mig helt på sängen. Högljudd och ifrågasättande. ”Vem är jag nu om jag inte håller i mig? Och hur ska jag nu kunna ha kontroll över min omvärld?”

Väldigt existentiella frågor. Frågor som gör mig ödmjuk och förlåtande gentemot mig själv. Det är väl klart att jag haft svårt att släppa käkspänningen om jag på ett omedvetet plan har trott att det är så jag kontrollerar min omvärld! Och att jag ens behöver kontrollera min omvärld! Det fördjupar också min respekt och förståelse för att vi släpper våra vanor fria först när vi är redo för det. Men vi kan jobba med att skapa förutsättningarna för det. Genom att med vänlighet, kärlek och en stor dos tålamod tar oss själva i handen och vågar stanna upp och bara vara, precis där vi är just nu.

Hur tänker du? Har du upplevt något liknande?