Mitt folk.....

Jag gick en kurs. En kurs för soloprenörer som på ytan handlade om framgångsrikt företagande, men som visade sig handla mer om att djupdyka i sig själv för att nå ut. Vid ett av tillfällena fick vi fundera på vilka som är ”vårt folk”. Alltså att identifiera vilka som är våra kunder och våra samarbetspartners. Jag hade precis varit ute och gått i skogen och kommit till ett ställe där det veckan innan hade stått en majestätisk skog med djup och mjuk mossa och gamla träd. Den dagen fanns där bara ett kalhygge. Jag var så enormt sorgsen över detta och när turen kom till mig var det enda jag kunde säga ”Träden är mitt folk!” Jag hade ingen aning om hur de skulle kunna vara det eller vad det innebar rent praktiskt, men jag har burit med mig den tanken och råa känslan ända sedan dess.

Det är lätt att bli frustrerad och tappa hoppet när man ser vilken enorm förändring som ska till för att vända utvecklingen: Det är lätt att man antingen blundar och skjuter ifrån sig eller lämnar över till någon annan att ta ansvar. Det är lätt att överväldigas av skam över de val man gjort och som man kanske fortsätter att göra.

Med tiden har jag börjat förstå hur jag med min kunskap kan bidra till att hela vår jord. Är det någonting jag lärt mig med hjälp av Alexandertekniken så är det att kunna hålla utrymme i mig själv för olika och ofta motstridiga känslor, tankar och åsikter. Att inte kastas från en extrem till en annan utan att se att vi människor är kapabla att härbärgera olikheterna och de upplevda konflikterna utan att duka under. 

Vi säger ofta att den enda vi har möjlighet att förändra är oss själva. Och det är där jag tror att vi alla måste börja. Först och främst att vara så grundade i oss själva att vi står ut med att se både den otroliga skönheten och att vara vittnen till det som förstörs, det som gör ont. Att kunna glädjas åt livet vi har och samtidigt kunna sörja det som gått förlorat. Att göra det vi kan på vår lilla plätt av jorden, oavsett om det är att jobba för att rädda en utrotningshotad fågel eller att starta en samodling i vårt bostadsområde. Livet är så ljuvligt och vad vi gör med det spelar roll!

Sedan en tid tillbaka har jag tänkt att det jag som människa KAN göra är att ”leave this place better than when I found it”. För min del handlar det om att ta hand om den lilla plätt på jorden där jag bor. Att odla på ett sätt som innebär att jag hela tiden ger tillbaka till jorden. Att jag främjar mikrolivet i vår matjord genom att inte gräva och att inte tillföra gifter. Att ha en stor blandning av växter och blommor så att en mångfald av insekter och fåglar trivs. Det jag odlar är en biprodukt, en väldigt trevlig biprodukt förstås, men det är jorden som är huvudsaken.

Det jag också kan göra är att hjälpa människor bli mer hela, fullödiga individer som kan stå i sin kraft och kanske välja sina liv utifrån kärlek och lust istället för rädsla och invanda mönster. Att hjälpa människor att hitta den kärlek till sig själva och till allt levande som gör det möjligt att börja tänka på att ta hand om ”sin plätt”. Om alla börjar ta hand om sin plätt på sitt sätt så har vi snart ett jordklot med omhändertagna plättar som kan lämnas bättre än när vi kom dit.

Stora ord, jag vet. Men att ha träden som sitt folk förpliktigar!

Med värme

Marja Bennett